feliy

Ensamheten isolerar mig ifrån allt.

Är desperaaaat efter baggy jeans!

01 Morgonstunden
02 Bondfångeri
03 Hata
04 Karln Ä Garn
05 Ettor o Nollor (med Afasi)
06 Grovmaskiga Nätet (med Sam-E)
07 Ge Oss Sverige Tillbaka (med Timbuktu)
08 Paranojja
09 Västerås (med Supreme)
10 Dom Trevande Åren (med Embee)
11 Frigör Musiken (med Cosmic & Supreme)
12 Big Bang (med Allyawan & Sam-E)
13 Män Som Hatar Kvinnor
14 Dekadansken (med Per Vers)
15 Svennebanan Remix (med Sam-E, Allyawan & Organismen)
16 Skäggig Vegan

Livet suger snopp.

Tänk att det där är målat, på en jävla vägg! Jag ryser av människors kreativetet! Jag är så jävla avensjuk på människor talanger! De får mig att känna mej...... väldigt dålig. .__.

J a g     ä l s k a r      d e j      R a s m u s      J o h a n s s o n . <3

Ja speciellt färggrann är den ju dock inte. Men det kanske passar mig?

Visst kan det bli lite tråkigt i längden, men bättre dagar kommer och jag antar att bloggen kommer så småningom bli färggladare den med.

Just nu har vi tema vecka i skola, dvs en vecka praktiskt med alla djuuuren! och andra veckan studerande.. alltså dega framför fakta filmer och i slutet av den här veckan redovisning som jag känner starkt på  att det inte kommer gå så bra! Jag och en annan överengagerad person ska prata om.. havet.

Wooho...! Tandställnig har man fått i framtänderna nu, som också innebär att jag har tvingats vara hemma förra helgen, ingen rasmusbebis med andra ord.. får hoppas det blir mys i helgen innan han åker till tyskland.<3

Jag borde som sagt.... göra läxor. Hitta en jävla onödig information om korallrev och djuphavsgravar men jag har ingen lust. Vill bara chilla... :o



och tanken på att chilla, så höll jag faktiskt i chinchilla bebisar under djur veckan. :3 <3

Sjukt söta var dom!

Det var ett tag sen jag upptaterade, inte för att de är någon annan än mig själv som bryr sig så.. vad spelar det för roll egentligen?
Sitter just nu och läser om social fobi på internet, och allt som står känner jag igen mig vansinnigt mycket.

Och det största frågan som jag ställer mig är om jag behöver.. hjälp?

Jag har ingen lust att prata om mina dystraste stunder i livet för en främmande människa.  Jag har ingen lust att berätta, prata om det. Det är en helt annan sak att öppna sig för någon man älskar. Men frågan är hur mycket börda personen klarar av att hjälpa en?

Jag vill mer än allt bli social, men räddslan förstör allt. Alla tankar som tränger sig fram gör mig helt ordlös.