I Can See
kärlek
Prima
*ångest*
Social fobi 2 (2)
Del 2 av 2.
Det är ganska många gånger jag sjukskrivit mig för att jag mår så dåligt eller så deprimerad att jag inte orkat gå till jobbet. Dessvärre är det inte så lätt och inte heller accepterat att säga att man stannar hemma för att man mår så psykiskt dåligt. Det är enklare att ljuga och säga att man har någon fysisk sjukdom istället. Lögner är något en person med social fobi blir expert på med tiden; lögner för att slippa undan att gå på fester, möten och andra sociala sammankomster. Man blir nästan så bra att man lyckas lura sig själv. Dessa saker gör att man lätt hamnar i en ond cirkel.
Man undviker folk man känner och sociala situationer så mycket att man får dåligt samvete av det och mår ännu sämre av det och känner sig än mer värdelös och tror att folk pratar bakom ryggen på en. Jag vet inte hur många gånger jag har ljugit att jag känt mig krasslig eller haft något annat förhinder för att slippa gå på privata fester.
Oavsett om det är hos kompisar, klasskompisar eller arbetskamrater. De gånger jag har tagit mig iväg på fester brukar det bli så att jag går hem tidigast och dessförinnan så mår jag mer eller mindre dåligt under hela festen och försöker hålla mig ifrån personer jag inte känner så väl. Dessvärre har jag många gånger för att dämpa ångesten supit mig ganska ordentligt full. Andra gånger har jag kedjerökt. I boken jag läst om social fobi så har jag även läst att det är vanligare med alkoholism och rökande hos personer med social fobi. Kanske är det för att fly ångesten som för en del finns nästan varje dag i olika situationer.
Jag blev själv inte speciellt förvånad när jag läste detta, ibland gör man nästan vad som helst för att dämpa ångesten. Själv har jag till exempel druckit en hel del vin dagen innan jag börjat nytt jobb för att kunna sova gott på natten och för att bli lite lagom avtrubbad och avslappnad den första dagen. På vägen till anställningsintervjuer har jag kedjerökt så mycket att jag nästan varit tvungen att spy. Idag har jag lagt både tobak och alkohol på hyllan. Jag kan dricka väldigt måttligt för att vara social då någon annan dricker det, men undviker det helst. Även om jag går på antidepressiva medel som hjälper mot social fobi idag så kan jag ändå inte svära på att jag kommer köpa ett paket cigg innan nästa anställningsintervju och kedjeröka tills jag får kräkningskänslor.
Även sådana saker som att ringa till någon, även om det så är en vän man känner väl så undviker man det om man inte absolut måste ringa och ibland så undviker man att ringa ens då. Jag vet inte hur jag hade klarat mig utan Internet idag, men så ofta som jag kan använder jag email och Internet istället för telefon i den mån det går. Oavsett det gäller att ta kontakt med kompisar, arbetskamrater, kontakter eller myndigheter.
Jag ska dra lite exempel på mina beteenden när jag flyttade till en annan stad för att studera. För det första så valde jag att bo i en studentkorridor och visste nog inte då riktigt vad det innebar. I den korridoren jag bodde så var det bara så kallade enkelrum, förutom mitt som var ett dubbelrum. Det var färdigmöblerat med två sängar och två skrivbord, men jag bodde ensam där. Enda anledningen till att jag valt ett dubbelrum var inte av bekvämlighet utan för att det var det enda rummet som det fanns en kokplatta i. De andra rummen hade inget sådant, men däremot ett gemensamt kök. Att behöva gå och laga mat när andra personer var närvarande kändes hemskt. Detta skulle innebära att jag antagligen skulle bli tvungen att prata med dem och hälsa på dem. Det lät alldeles för hemskt för mig. Trots att det bara var en kokplatta och inte ens fanns någon fläkt eller ugn så klarade jag mig i ett år genom att laga mat på mitt rum. Ibland tog jag en hamburgare eller liknande ute.
Det där gemensamma rummet var ju inte bara ett kök utan även ett sällskapsrum med TV och soffa. Under det året jag bodde i korridoren gick jag in i det rummet två gånger, och det var när de hade korridorsmöten. Visserligen var det korridorsmöten oftare än två gånger per år, men jag lyckades hålla mig hemifrån eller låtsas som om jag inte var hemma när dessa möten var och efter en tid slutade de att försöka få med mig på dem. Eftersom jag var den enda i korridoren som inte använde det gemensamma rummet så kändes det som om alla talade bakom ryggen på mig och tänkte att jag var en dum värdelös person som bara höll sig för sig själv. Dessa tankar innebar skräck inför att träffa på dem när jag gick utanför dörren och lyssnade därför alltid om det var någon i korridoren innan jag gick ut och gick även ut bakvägen för att slippa gå förbi det gemensamma rummet där alla satt och tittade på TV. Trots att det oftast blev en omväg att gå ut och in genom bakvägen så gick jag hellre denna omväg än att slippa riskera träffa på någon vid huvudingången som stod och rökte eller gå förbi det gemensamma rummet. Det innebar även att jag tvättade endast kläder på natten (tvättstugan hade öppet även på natten) för att slippa riskera träffa folk.
Kanske undrar en del hur jag vågar skriva en del saker och skriva så mycket när jag har social fobi. Jag tror att kanske en del har svårt att även skriva vad som helst, men det är helt klart skillnad på att skriva något och att tala med någon, öga mot öga, om samma sak. Skillnaden är att man slipper se reaktioner och eventuella kommentarer eller klagomål, men framförallt är det för att man slipper exponera sig själv, sin röst, sitt kroppsspråk, blickarna från den eller de man talar till. När en person med social fobi läser upp en text eller pratar inför en grupp människor så tänker man automatiskt att alla tänker något dåligt om en själv och inte gillar en, att man hakar upp sig på ett ord känns som en katastrof. Ser man eller hör minsta lilla tecken på ifrågasättning eller ogillande så känns det som om man vill springa ut och aldrig komma tillbaka igen.
Själv går jag på ett antidepressivt medel sen ett halvår tillbaka ungefär och även om det tagit bort den mesta av den onödiga ångesten så är det ändå många automatiska invanda beteenden som lever kvar och som jag måste arbeta med. Piller är dock ingen långvarig lösning utan ska väl mest betraktas som en hjälp för att kunna klara av att gå vidare och helst söka hjälp i form av KBT, Kognitiv Beteendeterapi, som visat sig vara mycket bra för personer som lider av social fobi. Dessvärre är det långa väntetider på dessa och det kan kosta en hel del om man väljer något privat alternativ.
Visst kan man jobba med sig själv, men det gäller att då först vara mycket medveten om sina problem och hur man ska gå tillväga och verkligen klara av att tvinga sig själv till obehagliga situationer. En självdiciplin utan dess like skulle jag vilja kalla det. Att tro att man ska bli bättre av att utsätta sig för så jobbiga situationer som möjligt är lika kontraproduktivt som det är att för någon med spindelfobi gå in i ett rum täckt med spindlar en massa gånger. Upplevelserna kan förvärra fobin snarare än att förbättra den. Det gäller att ta ett steg i taget och att gå från början.
Om man bor i större städer så kan jag rekommendera att man söker kontakt och träffar andra människor med samma problem. Det kanske låter paradoxalt och kanske till och med lustigt, men jag har själv gått på några träffar med en grupp personer med social fobi som träffats en gång i veckan ute på en krog och bara pratat. Det känns lite lättare när folk förstår varför man kanske inte säger så mycket och känns lite lättare att prata när folk förstår ens beteende. Jag har även gått på fester hemma hos folk och själv haft en fest för folk om har social fobi. Visst det är inte riktigt som vanliga fester, men det är en intressant och bra upplevelse tror jag. En bra övning i sociala aktiviteter.
En person med social fobi är livrädd av att bli kritiserad verbalt eller väldigt rädd för att bli ogillad i sociala situationer. Därför är ett vanligt beteende, förutom undvikande, att alltid försöka vara folk till lags. Att aldrig säga något som någon upprörs av, eller ens säga något som är tvärtemot någon annans uppfattning. Rädsla för konflikter och diskussioner helt enkelt.
I dessa tider när social kompetens efterfrågas i nästan varje platsannons och där tysthet mer eller mindre ses som något negativt hos många personer så är det inte alltid så lätt att ha social fobi. För några månader sen läste jag om en undersökning där man fann att personer som var bra på att prata och var väldigt socialt kompetenta inte alltid var bra på själva arbetsuppgiften och att många företag mer eller mindre blivit lurade av personens vältalighet och sociala förmågor.
För mig kändes det lite lättande att läsa om det och jag hoppas att samhället dels får en mer accepterad syn på folk som har social fobi och inte är så duktiga på social interaktion. Ibland ställer jag mig frågan om jag sökt hjälp för min egen skull eller för att passa in i samhällets normer bättre. Jag tror det är för båda orsakerna och det hade nog känts lite lättare om det bara var för sin egen skull. Nu med facit i hand så önskar jag bara att jag känt till vad social fobi var för något när jag var yngre och gick i skolan och även att mina föräldrar, lärare och arbetskompisar känt till det.
Kort sagt, så lever de med social fobi mer eller mindre ett betydligt mer isolerat liv än en fullt frisk person. En isolering som mer eller mindre är självvald. Även om ensamheten och isoleringen kan kännas tung ibland så känns det ändå bättre än att utsätta sig för sociala situationer.
Jag skulle kunna skriva mycket mer om detta ämne, både personliga erfarenheter och rent allmänt om social fobi, men jag tror detta räcker för att folk ska få en hum om vad social fobi kan innebära och kanske är det någon som känner igen sig?
Det är ganska många gånger jag sjukskrivit mig för att jag mår så dåligt eller så deprimerad att jag inte orkat gå till jobbet. Dessvärre är det inte så lätt och inte heller accepterat att säga att man stannar hemma för att man mår så psykiskt dåligt. Det är enklare att ljuga och säga att man har någon fysisk sjukdom istället. Lögner är något en person med social fobi blir expert på med tiden; lögner för att slippa undan att gå på fester, möten och andra sociala sammankomster. Man blir nästan så bra att man lyckas lura sig själv. Dessa saker gör att man lätt hamnar i en ond cirkel.
Man undviker folk man känner och sociala situationer så mycket att man får dåligt samvete av det och mår ännu sämre av det och känner sig än mer värdelös och tror att folk pratar bakom ryggen på en. Jag vet inte hur många gånger jag har ljugit att jag känt mig krasslig eller haft något annat förhinder för att slippa gå på privata fester.
Oavsett om det är hos kompisar, klasskompisar eller arbetskamrater. De gånger jag har tagit mig iväg på fester brukar det bli så att jag går hem tidigast och dessförinnan så mår jag mer eller mindre dåligt under hela festen och försöker hålla mig ifrån personer jag inte känner så väl. Dessvärre har jag många gånger för att dämpa ångesten supit mig ganska ordentligt full. Andra gånger har jag kedjerökt. I boken jag läst om social fobi så har jag även läst att det är vanligare med alkoholism och rökande hos personer med social fobi. Kanske är det för att fly ångesten som för en del finns nästan varje dag i olika situationer.
Jag blev själv inte speciellt förvånad när jag läste detta, ibland gör man nästan vad som helst för att dämpa ångesten. Själv har jag till exempel druckit en hel del vin dagen innan jag börjat nytt jobb för att kunna sova gott på natten och för att bli lite lagom avtrubbad och avslappnad den första dagen. På vägen till anställningsintervjuer har jag kedjerökt så mycket att jag nästan varit tvungen att spy. Idag har jag lagt både tobak och alkohol på hyllan. Jag kan dricka väldigt måttligt för att vara social då någon annan dricker det, men undviker det helst. Även om jag går på antidepressiva medel som hjälper mot social fobi idag så kan jag ändå inte svära på att jag kommer köpa ett paket cigg innan nästa anställningsintervju och kedjeröka tills jag får kräkningskänslor.
Även sådana saker som att ringa till någon, även om det så är en vän man känner väl så undviker man det om man inte absolut måste ringa och ibland så undviker man att ringa ens då. Jag vet inte hur jag hade klarat mig utan Internet idag, men så ofta som jag kan använder jag email och Internet istället för telefon i den mån det går. Oavsett det gäller att ta kontakt med kompisar, arbetskamrater, kontakter eller myndigheter.
Jag ska dra lite exempel på mina beteenden när jag flyttade till en annan stad för att studera. För det första så valde jag att bo i en studentkorridor och visste nog inte då riktigt vad det innebar. I den korridoren jag bodde så var det bara så kallade enkelrum, förutom mitt som var ett dubbelrum. Det var färdigmöblerat med två sängar och två skrivbord, men jag bodde ensam där. Enda anledningen till att jag valt ett dubbelrum var inte av bekvämlighet utan för att det var det enda rummet som det fanns en kokplatta i. De andra rummen hade inget sådant, men däremot ett gemensamt kök. Att behöva gå och laga mat när andra personer var närvarande kändes hemskt. Detta skulle innebära att jag antagligen skulle bli tvungen att prata med dem och hälsa på dem. Det lät alldeles för hemskt för mig. Trots att det bara var en kokplatta och inte ens fanns någon fläkt eller ugn så klarade jag mig i ett år genom att laga mat på mitt rum. Ibland tog jag en hamburgare eller liknande ute.
Det där gemensamma rummet var ju inte bara ett kök utan även ett sällskapsrum med TV och soffa. Under det året jag bodde i korridoren gick jag in i det rummet två gånger, och det var när de hade korridorsmöten. Visserligen var det korridorsmöten oftare än två gånger per år, men jag lyckades hålla mig hemifrån eller låtsas som om jag inte var hemma när dessa möten var och efter en tid slutade de att försöka få med mig på dem. Eftersom jag var den enda i korridoren som inte använde det gemensamma rummet så kändes det som om alla talade bakom ryggen på mig och tänkte att jag var en dum värdelös person som bara höll sig för sig själv. Dessa tankar innebar skräck inför att träffa på dem när jag gick utanför dörren och lyssnade därför alltid om det var någon i korridoren innan jag gick ut och gick även ut bakvägen för att slippa gå förbi det gemensamma rummet där alla satt och tittade på TV. Trots att det oftast blev en omväg att gå ut och in genom bakvägen så gick jag hellre denna omväg än att slippa riskera träffa på någon vid huvudingången som stod och rökte eller gå förbi det gemensamma rummet. Det innebar även att jag tvättade endast kläder på natten (tvättstugan hade öppet även på natten) för att slippa riskera träffa folk.
Kanske undrar en del hur jag vågar skriva en del saker och skriva så mycket när jag har social fobi. Jag tror att kanske en del har svårt att även skriva vad som helst, men det är helt klart skillnad på att skriva något och att tala med någon, öga mot öga, om samma sak. Skillnaden är att man slipper se reaktioner och eventuella kommentarer eller klagomål, men framförallt är det för att man slipper exponera sig själv, sin röst, sitt kroppsspråk, blickarna från den eller de man talar till. När en person med social fobi läser upp en text eller pratar inför en grupp människor så tänker man automatiskt att alla tänker något dåligt om en själv och inte gillar en, att man hakar upp sig på ett ord känns som en katastrof. Ser man eller hör minsta lilla tecken på ifrågasättning eller ogillande så känns det som om man vill springa ut och aldrig komma tillbaka igen.
Själv går jag på ett antidepressivt medel sen ett halvår tillbaka ungefär och även om det tagit bort den mesta av den onödiga ångesten så är det ändå många automatiska invanda beteenden som lever kvar och som jag måste arbeta med. Piller är dock ingen långvarig lösning utan ska väl mest betraktas som en hjälp för att kunna klara av att gå vidare och helst söka hjälp i form av KBT, Kognitiv Beteendeterapi, som visat sig vara mycket bra för personer som lider av social fobi. Dessvärre är det långa väntetider på dessa och det kan kosta en hel del om man väljer något privat alternativ.
Visst kan man jobba med sig själv, men det gäller att då först vara mycket medveten om sina problem och hur man ska gå tillväga och verkligen klara av att tvinga sig själv till obehagliga situationer. En självdiciplin utan dess like skulle jag vilja kalla det. Att tro att man ska bli bättre av att utsätta sig för så jobbiga situationer som möjligt är lika kontraproduktivt som det är att för någon med spindelfobi gå in i ett rum täckt med spindlar en massa gånger. Upplevelserna kan förvärra fobin snarare än att förbättra den. Det gäller att ta ett steg i taget och att gå från början.
Om man bor i större städer så kan jag rekommendera att man söker kontakt och träffar andra människor med samma problem. Det kanske låter paradoxalt och kanske till och med lustigt, men jag har själv gått på några träffar med en grupp personer med social fobi som träffats en gång i veckan ute på en krog och bara pratat. Det känns lite lättare när folk förstår varför man kanske inte säger så mycket och känns lite lättare att prata när folk förstår ens beteende. Jag har även gått på fester hemma hos folk och själv haft en fest för folk om har social fobi. Visst det är inte riktigt som vanliga fester, men det är en intressant och bra upplevelse tror jag. En bra övning i sociala aktiviteter.
En person med social fobi är livrädd av att bli kritiserad verbalt eller väldigt rädd för att bli ogillad i sociala situationer. Därför är ett vanligt beteende, förutom undvikande, att alltid försöka vara folk till lags. Att aldrig säga något som någon upprörs av, eller ens säga något som är tvärtemot någon annans uppfattning. Rädsla för konflikter och diskussioner helt enkelt.
I dessa tider när social kompetens efterfrågas i nästan varje platsannons och där tysthet mer eller mindre ses som något negativt hos många personer så är det inte alltid så lätt att ha social fobi. För några månader sen läste jag om en undersökning där man fann att personer som var bra på att prata och var väldigt socialt kompetenta inte alltid var bra på själva arbetsuppgiften och att många företag mer eller mindre blivit lurade av personens vältalighet och sociala förmågor.
För mig kändes det lite lättande att läsa om det och jag hoppas att samhället dels får en mer accepterad syn på folk som har social fobi och inte är så duktiga på social interaktion. Ibland ställer jag mig frågan om jag sökt hjälp för min egen skull eller för att passa in i samhällets normer bättre. Jag tror det är för båda orsakerna och det hade nog känts lite lättare om det bara var för sin egen skull. Nu med facit i hand så önskar jag bara att jag känt till vad social fobi var för något när jag var yngre och gick i skolan och även att mina föräldrar, lärare och arbetskompisar känt till det.
Kort sagt, så lever de med social fobi mer eller mindre ett betydligt mer isolerat liv än en fullt frisk person. En isolering som mer eller mindre är självvald. Även om ensamheten och isoleringen kan kännas tung ibland så känns det ändå bättre än att utsätta sig för sociala situationer.
Jag skulle kunna skriva mycket mer om detta ämne, både personliga erfarenheter och rent allmänt om social fobi, men jag tror detta räcker för att folk ska få en hum om vad social fobi kan innebära och kanske är det någon som känner igen sig?
Sadface.
Social fobi
Sveriges kanske anonymaste folksjukdom.
Jag skriver inte detta för att få medlidande eller för att jag är självömkande utan för att informera lite om en av Sveriges kanske mest anonymaste folksjukdomar. Delvis kommer jag att göra det utifrån mina personliga erfarenheter. Min förhoppning är dels att upplysa allmänheten som inte redan känner till social fobi, men främst skriver jag denna artikel i hopp om att hjälpa personer med social fobi som ännu inte varit medvetna om sitt handikapp.
Varför göra lyckligt ovetande personer medvetna om deras handikapp, kan man kanske fråga sig? Jo, för ett par år sedan var jag nämligen själv i den situationen. Jag hade aldrig hört talats om social fobi och kände mig mest deprimerad, värdelös och hade ett väldigt dåligt självförtroende. Det kändes som om jag var ensam om att känna så.
Av en ren slump hamnade jag på ett diskussionsforum på nätet om social fobi. Först trodde jag att det var ett påhittat begrepp och att det var ett forum för pubertala tonåringar som kände sig ensamma och hatade att vara sociala och trevliga mot människor, men jag hade ganska fel. Snart hittade jag andra informationssidor om social fobi och insåg att det var ett psykologiskt begrepp som faktiskt existerade och jag upptäckte framförallt att jag var långt ifrån ensam. Man tror att mellan fem och tio procent av Sveriges befolkning har social fobi av någon grad. För mig kändes upptäckten av att det fanns något som hette social fobi som en enorm lättnad; att få ett namn på alla mina känslor och på mitt beteende. Jag kände mig inte lika värdelös längre. Man skulle kunna jämföra det med känslan av att inte veta om att man har dyslexi eller känna till begreppet dyslexi, men märker att man har svårare att läsa och skriva än alla andra. Antagligen skulle man känna sig dummare och sämre än vad man egentligen är.
Vad är då social fobi, eller social ångest som det även kallas, och hur vet man om man har det? Först vill jag betona att social fobi inte är detsamma som att vara asocial, samhällsfientlig eller blyg. Social fobi innebär en fobi för sociala situationer. Situationer där det förväntas att man är social. Det betyder inte att man är rädd för folk eller folksamlingar, åtminstone inte så länge det inte är någon större risk att man måste agera socialt; alltså att riskera att träffa på någon som man måste hälsa på eller prata med. Så länge man kan göra sig anonym så är folksamlingar inget problem, men finns det minsta lilla risk att man ska träffa på någon man känner så kan det kännas jobbigt däremot.
Exempel på situationer är fester, möten, sammanslutningar med mycket folk där man förväntas prestera något socialt. Det kan även vara en sådan liten sak som att äta lunch med sina arbetskompisar eller prata i telefon. Det finns många exempel och för att få folk att förstå eller känna igen sig så ska jag snart förklara några personliga beteenden. Först så vill jag bara säga att för en del är det värre än för andra. Min egen fobi har blivit betydligt mindre de senare åren och det finns många som har det värre än jag har det nu och har haft det förut.
Social fobi debuterar vanligast i samband med puberteten, men kan komma både tidigare och senare. Det kan dels utlösas av någon traumatisk händelse eller vara medfött. Vad jag minns så har jag nog alltid varit tystlåten och tillbakadragen, men det förvärrades kanske på högstadiet och gymnasiet. Redovisningar inför klassen och grupparbeten blev ett helvete. De flesta känner nog någon sorts nervositet inför redovisningar och liknande, men för mig och personer med social fobi så kan en redovisning inför klassen medföra att man oroar sig dagar innan det ska ske, ja, till och med veckor innan. Dagen innan har man svårt att sova på natten och timmarna eller minuterna innan kommer hjärtklappning och handsvett, kanske skakningar och rodnande.
De gånger jag inte skolkade från dessa ångestframkallande redovisningar så tog jag mig upp där framför svarta tavlan vänd inför hela klassen och stirrade ner i pappret så mycket som möjligt för att slippa se allt folk. Händerna började skaka allt mer och jag svettades, rodnade och hakade upp mig på ord och enkla meningar. Jag behöver väl knappt tillägga att lärarna nog inte fick speciellt bra intryck.
Att jag nästan aldrig vågade räcka upp handen och svara på frågor gjorde väl inte direkt saken bättre heller för mina betyg. Min svensklärare på gymnasiet sa en gång efter en redovisning, "Du skriver betydligt bättre än du talar". Jag kunde bara hålla med då. De få gånger jag räckte upp handen så var det på frågor där det endast krävdes korta koncisa svar som man inte behövde utveckla. Samma sak gällde när jag pratade med folk jag inte kände väldigt väl; korta och koncisa svar när de tilltalade mig. Jag startade aldrig själv något samtal, förutom med mina få närmaste vänner och familj, men även med dem var och är jag tystlåten.
Skolk var något som jag började med redan i mellanstadiet, men som ökade mer i högstadiet och gymnasiet. Jag var lyckligtvis aldrig mobbad och hade flera vänner omkring mig, de flesta var betydligt mer sociala än mig. De dagar jag skolkade var oftast de dagar det var redovisning, grupparbete eller friluftsdagar som gick ut på gemensamma aktiviteter, men det hände också att jag skolkade dagar då jag helt enkelt inte orkade gå till skolan för att jag mådde så dåligt rent psykiskt. Tyvärr har jag gjort likadant i arbetslivet. Vissa dagar har jag helt enkelt mått så psykiskt dåligt att jag inte klarat av att gå till jobbet.
Det är svårt att förklara känslor, men man känner sig värdelös och inbillar sig att alla hatar en och talar bakom ens rygg. Trots att man oftast är medveten om att detta är orealistiska tankar är det ändå svårt från att hindra känslorna från att komma fram. Just detta beteende med skolk och sjukskrivning är nog tyvärr inte helt ovanligt hos personer med social fobi. Jag har även läst att det är vanligt att man hoppar av högskoleutbildningar och liknande för att man inte klarar av de grupparbeten och redovisningar man måste göra. Därför är det inte så konstigt att personer med social fobi ofta väljer jobb där det behövs så lite sociala kontakter och samarbeten som möjligt. För mig själv och antagligen alla andra med social fobi så är vissa arbeten helt uteslutna. Några exempel är lärare, chefsjobb, journalist, politiker, försäljare, ja, alla jobb som innebär kontakt med mycket människor.
Det känns ibland svårt att berätta om sin rädsla och sina svagheter då de låter väldigt löjliga även i sina egna öron och man är medveten om att det är överdrivna känslor.
När jag gick i skolan, bodde jag i en lite mindre stad än Stockholm och jag kunde då gå långa omvägar och bakgator för att slippa riskera träffa på någon jag kände. Jag var livrädd för att behöva hälsa eller prata med någon jag skulle råka träffa på. Obehagskänslor att hälsa på sina klasskompisar/arbetskamrater varje morgon och säga hej då till dem varje dag man går hem är oförändrade, trots att man känt folk länge.
Jag skulle tro att en normal person kanske kan känna sig lite spänd och nervös den första eller de första dagarna på jobbet, men sen känner sig alltmer bekväm och som en i gänget. Har man social fobi minskar nervositeten en aning efter de första dagarna, men den försvinner aldrig helt, man känner sig aldrig som en i gänget, det tar åtminstone väldigt lång tid innan man gör det.
Nu kanske ni föreställer er ett darrande nervvrak när ni tänker på någon med social fobi, men det stämmer inte riktigt. Det stämmer däremot mer med den självbild man har av sig själv. Man inbillar sig att alla ser hur nervös man är och genomskådar en själv och ser hur svag man är.
Självbilden man har av sig själv är väldigt orealistisk. Att ens självbild är väldigt orealistisk är dock inget jag varit direkt medveten om utan något jag läst mig till i en bok som jag kommer rekommendera i slutet av texten. Det jag också läst mig till är att man ställer väldigt höga krav på sig själv, orimliga krav som man knappt kan leva upp till och man känner sig värdelös när man inte klarar att leva upp till de kraven. Av just den anledningen så är det många som väljer lättare yrken jämfört med deras kunskapsnivå, just för att kunna klara av sina uppgifter perfekt.
Kärleken är svår
Tunneln...
Jag i ett bildprojekt. :)
Future...
Aukustiskt. <3
Doesnt work at all.
Varför gå runt med falska förhoppningar om att bli bättre?
inget förändras. Går i samma cirkel hela tiden. Vad är det för jävla fel på mig? är det så jävla svårt att vara social och glad...
Generations kills
Fight a war of nothingness...
Det är med att blogga är nog inte min grej. XD
Feel better
"Accept something that you cannot change, and you will feel better.."
Att acceptera mig själv lär nog aldrig hända.
För övrigt händer det inte så mycket i mitt liv. Känner rätt värdelös att skriva det i huvudtaget, men jag har inget annat bättre för mig än att försöka roa mig själv med mina ointressanta inlägg om prencip, ingenting.
Dagarna varierar, men dom senaste veckorna har känns rätt, in fact, värdelösa. Har tappat lusten att gå till skolan totalt och tappat hoppet om att försöka vara social mot andra... inbillar mig själv om att jag tränger mig på och..
Ja vet inte längre.
The Struggle Continues
Tisdag
Nu ska jag ändra på mig, på tisdag ska jag flyta ut ur mig själv,
och vända andra sinnen och dagen ska jag sänka blicken.
Njää, så förändrar är jag inte idag.
Bloggen ser förjävlig ut, men jag orkar inte just nu :D
Jag köpte dom där baggyjeansen! och speciellt billiga var dom dock inte.. 500lappen! Men ganska hygligt för att vara jeans, byxor e fanimig dyrt nu för tiden.
Kan någon ta emot mig..?
Ensamheten isolerar mig ifrån allt.
Vill ha!
Är desperaaaat efter baggy jeans!
Bondfångeri
01 Morgonstunden
02 Bondfångeri
03 Hata
04 Karln Ä Garn
05 Ettor o Nollor (med Afasi)
06 Grovmaskiga Nätet (med Sam-E)
07 Ge Oss Sverige Tillbaka (med Timbuktu)
08 Paranojja
09 Västerås (med Supreme)
10 Dom Trevande Åren (med Embee)
11 Frigör Musiken (med Cosmic & Supreme)
12 Big Bang (med Allyawan & Sam-E)
13 Män Som Hatar Kvinnor
14 Dekadansken (med Per Vers)
15 Svennebanan Remix (med Sam-E, Allyawan & Organismen)
16 Skäggig Vegan
Sketch..
Livet suger snopp.
Tänk att det där är målat, på en jävla vägg! Jag ryser av människors kreativetet! Jag är så jävla avensjuk på människor talanger! De får mig att känna mej...... väldigt dålig. .__.
Kärlek..
J a g ä l s k a r d e j R a s m u s J o h a n s s o n . <3
